När man träffar en människa för första gången har man ingen aning om vad den personen har i sitt bagage. Vissa människor kan man känna i flera år, utan att de öppnar upp sig. Jag är och har alltid varit en öppen människa, som ibland kanske berättar lite väl mycket om mig själv. Jag minns att min pappa sa till mig när jag hade mitt första riktiga förhållande, 15 år gammal. "Tänk på att inte berätta ALLT för den här killen." Jag förstod inte alls vad han menade... Vaddå inte berätta allt? Klart han ska få veta allt. Vi kommer att leva tillsammans resten av livet. Några månader senare tog det slut, så pappa hade ju rätt. Jag kunde bara inte förstå det då. Med vissa människor känns det bara naturligt att dela med sig av livets ryggsäck. Om saker som påverkat, såväl väl negativt som positivt. Hur är ni som personer? Öppna? Väntar tills ni verkligen känner varandra? Kommentera gärna. Mina ögon går i kors av trötthet nu, så jag tänkte blunda en liten stund, innan det är dags för nästa lilla promenad med Monkey. Mamma kommer snart hit för valpgos, kanske att jag skulle passa på att vila en stund då. Nicklas och en av hans söner är borta idag. Så jag rattar tre barn och en valp ensam. Människobarnen är i och för sig rätt självgående, det är mest Monkey jag måste ha stenkoll på. Heeeela tiden!
