Jag såg att Jessica hade bloggat om att vi var på begravning idag. Jag vill också skriva några rader om det. Jag tror att många som läser bloggar tänker att de får följa med på allt som händer i livet. Men jag vet också att många vet att det lämnas en hel del utanför. En del dödsfall som sker i släkten väljer jag att lämna utanför, av respekt till familjen. Idag tog vi ett sista farväl av en kär släkting. Det var så vackert, så fint och så sorgligt. Att se sina nära och kära i tårar gör ont i hela själen. Döden är så definitiv. Det går liksom inte att påverka på något sätt. Inga pengar i världen kan få någon att leva igen. Jag pratade om döden på min instastorie här om dagen. Jag tror att man kommer till himlen när man dör. Vad tror ni? Jag säger till mina barn att man gör det, eller att jag tror det. Det är svårt att prata om döden med någon som är 2,5 år och snart 4 år. Det är många tankar som snurrar i deras huvuden när de ska sova. Alice pratar mycket om döda fåglar. Om de sover eller är döda på riktigt. Hon pratar om min döda hund Mimmi, som hon aldrig träffat men som hon säger att hon saknar. Hur pratar ni om döden med era barn? Har ni behövt göra det? Kommentera gärna. <3
