Nu är mammaveckan slut... Kommer jag någonsin vänja mig vid dessa byten? Jag tror inte det. Jag vill inte det. Jag vill aldrig behöva vänja mig att vara utan de jag älskar mest. Det gör mindre ont nu än det gjorde 2017, men det är fortfarande vidrigt att säga hej då. I morse lämnade jag barnen vid halv nio istället för strax innan 8. Bara för att få lite, lite mera tid tillsammans. Ibland vill jag bara kunna trycka på paus och stanna där. Igår sa jag till Alice att hon har världens gulligaste röst. Att jag vill stoppa ner hennes röst i en burk och plocka fram när hon inte är där. Då skrattade hon och sa "Men mamma, ska du stoppa ner hela min mun då i den asken?". Hon är så härlig att prata med och igår ville jag aldrig att kvällen skulle ta slut. Hon är i en fas där hon är ganska dramatisk. Min fas var ingen fas, jag stannade liksom där. Dramatisk. Får Alice ett litet sår är det en katastrof. Och hon känner väldigt mycket. Så lik mig på många sätt. Min älskade gullis! Tänk att hon börjar förskoleklass i höst. Det känns som nyss hon var nyfödd och låg på mitt bröst och sov. Nu är hon 5 1/2 och så klok. Hon har samma extrema luktsinne som jag har och känner även hon doften av en nyckelpigas kiss. Har du som läser också bra luktsinne? Det är både härligt och jobbigt tycker jag...
