Jag fick en kommentar om mitt senaste inlägg om kraschen. Om att jag var tvungen att falla för att hitta rädd. Jag fick frågan om jag inte kunde skriva rakt ut istället vad jag tänker och känner. Inte linda in saker i metaforer. Men jag måste förklara igen då. Jag har valt att ha en blogg, jag har valt att dela med mig av mitt liv. Mina nära och kära har inte gjort det valet. Min exman har valt att kliva bort från blogglivet och det respekterar jag. Jag väljer att inte skriva om honom. Han är så satans het, min älskade älskling. Jag väljer att inte skriva i detalj om min nya relation. Om han har träffat barnen och så vidare. Vissa saker behöver jag lämna utanför, för deras skull. Och för min egen. Och jag kan dela med mig av vad jag känner och upplever. Om mina känslor. Men inte hur andra tycker och tänker eller gör. Det är inte min uppgift. Hoppas att ni förstår. Längre fram kommer jag säkerligen skriva om första mötet mellan min nya kärlek och mina älskade barn. Eller när jag träffade hans barn för första gången. Jag kan säga att det gått väldigt bra, över förväntan. Och jag kan knappt vänta på att få leva ett liv med Nicklas. Där vi får somna och vakna tillsammans. Alla dagar. Alla nätter. Men vi är båda överens om att ta de lugnt. Ingen av oss har bråttom, vi vill att det ska bli så bra som möjligt för alla fyra barnen. Hade vi fått lyssna på hjärtat hade vi redan bott ihop.
