Påsken 2017. Då var skilsmässan ett faktum och jag insåg redan då att jag bara skulle få ha barnen på halvtid. Det har snart gått två år. Två år sen mattan drogs undan från mina fötter. Smällen var så satans hård att alla blåmärken som blev fortfarande sitter kvar. Psykiskt. Vissa dagar känns de knappt och andra dagar gör de så ont att det är svårt att röra sig. Jag skulle vilja komma på ett sätt som håller i längden när det kommer till att vara utan barnen. För nu måste jag stänga av. Och jag äter dessutom anti-depp vilket har gjort det hela mycket lättare. Smärtan är inte lika skarp. Sorgen inte lika avgrundsdjup. Och jag kan andas på ett sätt jag inte kunde förut. Ångesten är nästan inte där längre. Känslan av att missa halva deras liv känns också långt borta. Men sen då? När jag slutar äta min medicin? Kommer den där smärtan komma tillbaka då? Är det tiden som ska läka mina djupa, djupa sår? Jag vet inte. Jag tror att tid kan hjälpa men inte ta bort. En del av mig är alltid borta. Jag är inte hel när inte barnen är nära. Jag är hel när båda är i min famn. När jag får se Alice och Philip leka och busa med varandra. När de håller varandras händer. När de sjunger högt i bilen. När de badar badkar och skvätter massa vatten på golvet fast de vet att de inte får. Jag är hel när jag får kämpa på att sätta på Alice kläder fast hon vägrar. Jag är som lyckligast när jag vet att vi har en hel helg framför oss, bara vi. Då är jag hel. Aldrig annars. Då stänger jag av. Stänger ner. Jag är alltid mamma, men inte då. Då är jag bara jag. Och den smärtan tror jag aldrig kommer försvinna.
