Jag la ut en bild på instastory att jag var ledsen över att inte få vara nära Philip när han är sjuk. Egentligen inte bara när han är sjuk. Vissa dagar känner jag bara att det är rent ut sagt för jävligt att bara ha barnen halva tiden. Men det finns ingen annan lösning. Och ja, de har det toppen hos sin pappa. Men det tar inte bort min smärta. Min sorg. Min bottenlösa saknad efter deras närhet. Hur som helst var det en pappa (som också har sina barn halvtid) som skrev att barnens ex nog klarar det där. Att ta hand om sjuka barn. Och för mig handlar det inte om att jag misstror barnens pappa. Jag är övertygad om att han kan ta hand om barnen lika bra som jag kan. Tre favoriter på en och samma bild. Igår fick jag låna Alice för att gå på kalas. Så mysigt! Hon hann leka hos sin mormor en stund också i sin egenpysslade prinsesskrona. Men att veta att deras pappa tar hand om barnen lika bra tar inte bort den där känslan av maktlöshet. Känslan av att vilja vara nära när barnen är sjuka. Jag känner ofta så starkt att det är fel att vara ifrån barnen såhär mycket. Men det finns tyvärr ingenting jag kan göra åt det. Men jag känner bara med hela min kropp, min själ och mitt väsen att de ska vara nära. Att jag missar så mycket. Halva tiden. Igår var jag riktigt, riktigt ledsen när jag hade lämnat Alice hos sin pappa igen. Jag kunde inte sluta gråta. Det var skönt att få bli tröstad av Nicklas då, han förstår precis känslan av att ha barnen halva tiden.
