Igår skrev jag lite kort om att det är så fint att mitt och Jessicas barndomshem finns kvar i våra ägor. Vår låtsaspappa Acko bor fortfarande där. Huset där jag och Jessica växte upp. Där vi bodde från att vi var nyss fyllda 6 år tills dess att vi flyttade hemifrån vid 18-års ålder. Det är otroligt hur mycket minnen som finns innanför de väggarna. Bra som dåliga. Lyckliga som sorgliga. Att vara barn är inte alltid lätt, jag är glad att jag är vuxen. Och jag har haft en väldigt bra och trygg uppväxt. Tänk på de barnen som inte har det som vi hade det. Men hemska och sorgliga saker kan man ju tyvärr behöva gå igenom i alla fall. Det där guppet som Alice står på, det har jag cyklat över så många gånger. Fram och tillbaka. Vi lekte häst med våra cyklar och ibland åkte piskan in i hjulet och cykeln tvärnitade. Där i huset fick jag mitt hjärta krossat för första gången. En sån enorm sorg och smärta. Men jag fick även uppleva kärlek där. Min första kyss. När jag var 8-9 år knackade det på dörren på alla hjärtans dag. Jag gick och öppnade och hann se en nervös kille från min klass springa därfrån. Han hade hängt en påse med godis på dörren och skrivit ett kort med orden: "Får jag chans på dig?". Fina, snälla M. Jag sa ja. Jag tror vi var ihop i cirka en vecka. Sen bytte man. Det var så det funkade i låg och mellanstadiet. Han finns inte längre tyvärr. Han och en tjej från klassen är de jag vet om som inte längre lever. Min mamma var på klassfest i helgen och alla utom en från hennes skoltid lever. Det är så sorgligt att tänka på. Vad M och T hade gjort idag om de hade fått leva. Det är svindlade att tänka på att ens barn ska växa upp och gå igenom massa saker. Positiva som negativa. Jag som är en känslomänniska svävar lätt iväg och tänker "Tänk den dagen Alice eller Philip gifter sig" eller "åh, tänk att jag kanske någon gång får bli mormor eller farmor". Jag kan väl inte vara ensam om att sväva iväg så? Nu blir det matlagning, korv och pasta. En riktig måndagsklassiker!
