Vissa gånger när jag lämnar barnen och vet att de ska vara borta i en vecka, ja då gör det riktigt ont. Sådär ont att det gör fysiskt ont i hela kroppen. Det känns liksom omöjligt och omänskligt att vara ifrån varandra. Det känns fel. Den här veckan kände jag lika delar sorg som glädje. Eller nja. Det är alltid lite mer sorg, men nu fanns även en lättnad. Som inte brukar finnas där. Det som kan spela in är att jag har varit sjuk också och inte alls haft samma energi som annars. Jag vet att de ska ha en superrolig sommarlovsvecka med sin pappa och familj. Och jag vet att vi, jag och barnen, har en veckas semester kvar när de kommer till mig. Även om jag jobbar på Skincity hela den här veckan när de är hos sin pappa så känner jag att jag får massa tid att ladda mina batterier. Alice fick massa fina födelsedagspresenter när hon fyllde år. Bland annat den här klänningen och väskan från H&M. Det är så gulligt att hon vill ha med sig väskor överallt. Hon stoppar ner små leksaker eller smycken och bär med sig. Alices skor kommer från River Island. Philip ville absolut se ut som en polis, men vi hade inga blå shorts rena. Så jag klippte av ett par chinos. Fungerade lika bra det! De där mamma-batterierna. Går de att ladda? Ja, jag känner i alla fall det. I vissa perioder går allt med barnen väldigt smidigt. Det är lite eller inget tjat och nästan inget bråk. Ibland är de sams och kan sitta sida vid sida i soffan, titta på samma ipad och bara ha det mysigt. Och ibland kan de inte ens vara i samma rum utan att det blir bråk. "Mamma, säg till hen. Hen STIRRAR på mig! Hen andas för högt!". Ibland har jag massa tålamod, och ibland tar det verkligen helt slut. Jag vet att jag inte är unik när det kommer till detta, med att ibland bli helt matt. Jag önskar att jag hade mer tålamod, men jag är allergisk mot tjafs och när de slåss. Eller bara nyper varandra. Eller retas. Jag försöker andas, räkna till 10 och ibland går det hur bra som helst. Ibland blir de sams av sig själva. Men ibland blir jag så arg och irriterad. Och så behöver jag säga "Jag gillar inte att vara en mamma som tjatar, jag blir så ledsen då". Lillskrutt som polis. Igår var vi på Polismuseet på Djurgården, så roligt och spännande. Och lite segt, haha. Jag tycker att museum är kul i ungefär 30 minuter, sen vill jag att det ska hända nåt. När vi lämnade stället efter en timme såg mannen som hälsat oss välkomna förvånad ut. "Har ni redan lärt er allt?" sa han och skrattade. Ja och nej. Alice och Philip läser inte än och tyckte mest att det var kul att klä ut sig till poliser och sitta i en polisbil. Jag tycker att det är spännande med poliser. Jag har flera vänner som är just poliser och när vi ses kan jag aldrig hålla mig. Jag måste fråga om mord, död och slagsmål. Jag är en jobbig jävel på det sättet. Men de vet att de kan säga ifrån till mig, så när de har fått nog med frågor markerar de ganska tydligt. Älskar att prata om rättegångar också! Önskar att jag kände någon som jobbade som advokat (vid mord). Efter stunden på museet tänkte vi åka ut till Rosendal för att äta lunch. Men på vägen såg vi den här skylten och bestämde oss för att äta crepes istället. M creperie ligger tillfälligt vid Nordiska Museet i Stockholm. Så gulligt litet ställe! Dyrt, men sååhååå gott! Jag och Alice åt en med ost, tomat och oregano. Nicklas åt en med skinka och ost. Och Philip åt med sylt och nutella... Absolut inte den nyttigaste av luncher, men helt klart en av de godare. Och en som gjorde barnen väldigt glada! Nu ska jag snöra på mig träningsskor, sätta i hörlurar, lyssna på läskig podd och gå 5-6 km längs med vattnet. Än har jag inte kommit igång med springande igen. Det är nåt som tar emot... Det är helt enkelt så att jag har för dålig kondition. Men att komma ut på en pw en halvmil är ju bättre än att inte röra på sig alls. Visst?
