Det är nog den vanligaste frågan jag får. Hur jag klarar mig utan barnen halva tiden. Och svaret är att de gör jag inte. Jag var tvungen att acceptera det förra våren/sommaren. Det var som jag skrivit massa gånger innan, inte mitt val. Att vi skiljde oss var såhär i efterhand ett bra beslut. Ett beslut som var tvunget att tas. Men jag ville aldrig vara ifrån mina barn halva tiden. Det är smärtsamt. Jag känner att till viss del har det blivit lättare och lättare. Men det är fortfarande en smärta. En sorg. En längtan. Jag vet att jag ska känna tacksamhet. Tacksamhet över att ha två friska barn. Det kunde ha varit värre. Men kan det inte alltid det? Får man inte ha sin egen sorg? Måste man alltid jämföra sig med andra, de som faktiskt har det värre? För mig är och kommer det vara mitt livs sorg att det blev som det blev. Att jag inte får vara med på alla mina barns födelsedagar. Att jag inte kommer finnas där varje dag efter skolan och få hjälpa till med läxor. Att jag inte är den som tröstar när nåt sorgligt eller jobbigt har hänt. Alla har sina egna problem och sorger, de går inte att jämföra. Men rent konkret då, hur klarar jag mig utan barnen? I vissa fall stänger jag av helt känslomässigt. När jag känner att det gör för ont, då stänger jag av. Jag är en känslomänniska och om jag skulle lyssna på mina känslor heeela tiden, då skulle det bli för jobbigt. Jag är glad att jag har den där förmågan att koppla bort, koppla av. Jag kan inte påverka detta, därför släpper jag det. Jag vet att de har det bra hos sin pappa och hans tjej. Jag vet att de äter bra, sover gott och skrattar mycket. Och jag tillåter mig själv att gråta också. Att älta, prata och sörja. För det har trots allt bara gått ett år (lite mer) sen allt kraschade. Jag hade ingen aning om då att jag skulle vara där jag är nu. Rent känslomässigt. Jag känner ett lugn i själen. Jag vet att framtiden är ljus och det är skönt. Ni som går igenom samma sak nu, låt det ta tid. Det är okej att känna. Det är okej att sörja. Det är okej att skratta också. Och njuta och må bra de dagarna du inte har dina barn. Ingen har rätt att skuldbelägga dig för det.
