Ett riktigt gott betyg till en semester är att dagarna flyter ihop. Att axlarna sjunkit ner från öronen (en bit i alla fall) och pulsen slår inte lika snabbt. Jag inser nu när jag är ledig, att jag stressat på tok för mycket på sista tiden. Med det mesta. Jag har varit dålig på att fokusera på mig själv och mitt mående. Jag vet att träning är det bästa för mitt mående. Oavsett om det är en svettig joggingrunda eller en lugn promenad vid havet. Jag mår så bra när jag rör på mig. Men den sista tiden har det varit stressigt på jobbet och jag har helt prioriterat bort träningen. Jag har stressat från Sollentuna till Åkersberga för att lämna barnen på förskolan. För att sen stressa i köer till jobbet i Täby. För att sitta med andan i halsen på jobbet och ett hjärta pickandes som en panikslagen kaninunge. För att sen stressa tillbaka (i bilköer!) för att hämta barnen innan alla andra barn gått hem. Jag hämtar vid 16 varje dag, men trots det är de flesta barnen redan hämtade då. Jag undrar på riktigt hur alla andra får ihop det? Hur mycket (lite) jobbar man när man har möjlighet att lämna vid 8-9 och hämta 14-15? Det är i och för sig lättare om man inte är skild. Om man är två som delar på ansvaret hela tiden. Varannan vecka är det fullt fokus på barnen. Hade jag haft barnen på heltid hade jag lagt upp jobbet annorlunda, då hade jag lätt gått ner i arbetstid. Nu efter sommaren börjar barnen på en ny förskola, i Sollentuna. Och det ska bli så skönt att inte sitta och köra bil så långt varje dag. Både för min skull men mest för barnens. Det ÄR inte kul att sitta och känna att man somnar varje dag när man blivit hämtad på förskolan. Jag får kämpa för att hålla Philip vaken, han är så så så trött efter förskolan. Jag förstår honom. Hade jag kunnat hade jag också krupit ihop i en bilbarnstol och somnat till ljudet av bilmotorn. Det är ju så mysigt. Men istället får han stå ut med mina dåliga låtar på radion, mitt viftande med armarna och "Kolla om du ser nån älg eller kanske ett råddjur Philip!". Snart slipper vi det.
