Den där kolsyran i kroppen har kommit tillbaka. Den där rastlösa känslan i hela min kropp, känslan av att jag bara vill gå eller springa. Inte sitta still. Jag har klippt gräsmattan, städat huset, byggt ihop en ny möbel. Jag var ute och sprang i morse och ändå kände jag "Jag måste ut! Nu!". Jag slängde på mig träningsskorna och gick långa rundan ner till havet. Fort. Där stannade jag upp, satte mig på en bänk och lät tårarna bara rinna. Jag grät så att det kom ljud, ni vet hulkgråt... Aldrig trodde jag att själen skulle göra såhär ont av smärta. Jag visste inte innan jag fick barn, att hjärtat skulle växa och att jag skulle älska så mycket. Men nu vet jag. Nu vet jag hur det är att älska. Och jag vet tyvärr hur det är att sakna så mycket att det känns som att hjärtat och själen ska gå i tusen bitar. Mina fina, älskade barn. Idag är det liksom bara tisdag... Jag och Stefan smsade med varandra förut och bestämde att de ska komma hit en stund i morgon på dagen. Alice har frågat en del efter mig och jag känner att en vecka är för lång tid. Det känner Stefan också, så det är skönt att vi känner lika där. Så stark kvällssol. När jag satt där på bänken och grät ringde Ida, en av mina absolut bästa vänner. Jag grät vidare med henne som sällskap i örat, men sen fick hon mig att skratta. Hon får alltid mig på bra humör, oavsett hur nedstämd eller ledsen jag är. Avståndet mellan oss är långt, men hon finns alltid i mitt hjärta. <3 Det är tur att jag har så fina vänner och sån fin familj nära när jag kraschar. Ni är många som hör av er till mig och tycker att jag verkar stark. Och ja, vissa dagar känner mig stark. Som att jag klarar allt. Men sen kommer de där huggen i hjärtat av saknad efter barnen och sorgen sköljer över mig som en stor våg. Min psykolog har sagt att det är viktigt att jag känner, inte stänger av. Så ikväll tillåter jag mig själv att vara ledsen. På riktigt. I morgon är en ny och förhoppningsvis bättre dag.
