Jag fick en fråga i bloggen som jag tänkte ta upp här. FRÅGA: En fundering bara.. brukar du känna dåligt samvete för den andra föräldern när barnen är hos dig och du vet att han är ensam och känner stor saknad efter barnen? Glad påsk, kram! /Mia SVAR: Jag kanske framstår som hård och kall nu. Men svaret är nej. Jag har inte det minsta dåligt samvete när barnen är hos mig. Det är av flera anledningar. Kanske främst för att det inte var jag som valde detta. Det var inte jag som valde att skilja mig, det var inte jag som valde att ha barnen halva tiden. Därför känner jag inte det minsta dåligt samvete. Sen tror jag inte att S sitter ensam heller. Men den andra anledning är att det bara vore dumt att känna dåligt samvete när barnen är här. Då skulle jag känna saknad när barnen är borta (aj!) och dåligt samvete när de är här (aj!). Det är ju bara dåligt att utsätta kroppen och själen för fler dåliga känslor och smärta än vad den behöver uppleva. Nej. Jag NJUTER när barnen är hos mig. Och även om jag känner en enorm saknad och ibland en sjuk smärta när barnen inte är här så NJUTER jag även då. Jag har inte valt detta, men jag har accepterat att livet blev såhär. Tror jag. Gör man någonsin det helt? Jag gör det bästa av varje stund i livet nu. Det är som att saknaden blir extra stor dagen innan de kommer. Och det här med att säga hej då när jag vet att de ska vara hos S i några dagar, det är nog värst. Sen försöker jag stänga av och försöker att tänka att de mår bra och att jag får göra det bästa av tiden jag har ensam. Kärlek till barnen blir bara större för varje dag som går.
