Men alltså usch. Jag är helt skakig. Jag och Philip har varit nere och lämnat Alice på förskolan. Han och jag ska till doktorn för att göra en liten koll på hans mage. Hur som helst. Han satt vid matbordet och åt upp jordgubbarna som blivit över från frukosten. Och jag gick fram och tillbaka mellan köksbordet och köket för att plocka undan disk. När jag kommer ut i vardagsrummet igen sitter Philip helt tyst, stirrar helt skräckslaget rakt framför sig och tårarna rinner nerför kinderna. Han hade satt i halsen. När han fick syn på mig löste han det själv och svalde hårt. Stackarn. Han började prata och sa "Mamma! Den satt fast. Jag satte i halsen. Jag glömde tugga". Jag hann bli så rädd. Allt gick så fort också, jag hann inte komma fram till honom. Skönt att det löste sig själv och att jag inte behövde slå honom i ryggen. Jag känner mig ganska trygg med att veta hur jag ska göra, jag har gått två kurser i det. Men ja, jag skulle nog vilja gå samma kurs igen. Det känns som viktiga saker att kunna. Både jag och de som är nära barnen. Jag vill tacka för alla era kommentarer på mitt senaste inlägg. Ni är så fina och kloka. Jag önskar som sagt att jag kunde skaka av mig elaka ord. Men det är svårt. Jag tror ingen skulle säga så rakt till mitt ansikte... Det är bara här, på nätet som folk vågar skriva sånt.
