Jag får ofta frågan om jag inte är sugen på en bebis. Min spontana reaktion är "Gud, nej! Aldrig i livet!". Jessica frågade om inte jag var nyfiken på hur en bebis skulle se ut, halva jag, halva Nicklas. Om jag fick välja och fick veta att jag skulle få tvillingdöttrar om jag blev gravid, då skulle jag säga ja. Men enbart för att jag alltid drömt om tvillingdöttrar. Jag är noll procent sugen på att vara gravid. Inte alls i närheten av längtig efter en liten baby. No no no. Jag känner att det blir lättare ju större barnen blir, så att börja om nu. Nej. Jag tror att min och Nicklas relation fungerar så bra som den gör eftersom vi inte har gemensamma barn. Hans största fokus är hans barn, och mitt största fokus är mina. Och varannan vecka när vi inte har barnen, ja då fokuserar vi på varandra. Det är dock så himla mysigt att Jessica fått en bebis. Bonnie känns lite som min också. Dels för att Jessica och jag har samma DNA och är väldigt tighta. Men också för att jag var med på förlossningen, vi kommer alltid att ha ett speciellt band hon och jag. Mosters lilla älskling. Att kunna vårda relationen som jag och Nicklas kan är en lyx. En lyx efter att ha gått igenom en tuff tid och fortfarande går igenom. Det där såret och sorgen av att inte få vara med mina barn hela tiden kommer nog aldrig riktigt att läka. Tyvärr. Jag får bara acceptera. Och göra det bästa av situationen. Hade Nicklas varit 100% sugen på en bebis, då hade jag kunnat fundera och förmodligen säga ja om två, tre år. Men just här, just nu, nej. Ingen bebis i sikte. Vi har istället siktet inställt på ett hus och så småningom en liten hundvalp. Vi ska bara bestämma oss för vilken ras det blir. Förslag? Kommentera gärna.
