Redan som barn hade jag svårt för avsked. Jag var ett väldigt mammigt barn och ville alltid vara nära henne. Jag gillade inte när vi sa hej då och jag skulle åka till min pappa. Jag älskade honom då och jag älskar honom nu, men det var alltid så smärtsamt att säga hej då. Jag minns när vi skulle åka till pappa på sommaren och vara borta i tre veckor. Det växte en klump i magen när jag visste att mamma inte skulle vara nära på så många dagar. Hon kom alltid och hälsade på efter halva tiden. Även om det var mysigt att träffa henne i ett par timmar, blev det nästan värre. Det var ju dags att säga hej då igen. Det var nog där min känsla för hej då började. Idag träffade vi min lillasyster för att säga hej då. Hon ska flytta till Madrid i ett halvår. Hennes kompis Olivia var där och hon hade med sig sin kamera, hon tog så fina bilder. Alice, också en känslig själ. Jag ser mycket av mig själv i henne. Jag är rätt känslig för förändringar överlag, Jessica också. Jag tycker att det är spännande när det sker förändringar i jobbet, men jag gillar inte när medarbetare slutar. Det är också ett avsked. Även om man säger "Vi kommer ses i alla fall" så blir det aldrig riktigt samma sak. Olivia är väldigt duktig på att fånga känslan i bilden. Som jag tycker om den här gulliga apan. Jag försökte att inte tänka på att hon ska åka iväg när vi sågs. Men när det var dags att kramas och säga hej då ville jag inte släppa. Jag tycker att hon är modig som bara drar iväg och bor i ett annat land. Vi är olika där. Jag har aldrig bott någon annanstans än här. Och hon har bott på flera ställen, i olika länder. Philip <3 Alla tre barnen kommer sakna moster Caroline så mycket. Hon är alltid lika busig och lekfull när de ses.
