Jag brukar hålla tyst, men nu på senaste har jag inte gjort det. Ni vet, såna där sura tanten (japp, alltid tanter, aldrig gubbar) som muttrar och fräser när det är barn nära. Nu senast jag sa ifrån var på planet till Gotland. Ni som har barn vet hur en trött 2,5 åring kan vara. En trött liten kille som vill bli buren bland alla hundratals stressade människor på flygplatsen. Just där och då kunde jag inte bära Philip, jag hade ett tungt handbagage och bad honom hålla mig i handen. Han fick panik och skrek. Och skrek. När vi hade hittat en plats att sätta oss på i väntan på att få gå ombord på planet lugnade han ner sig. Och när vi gick på planet var han strålande glad och peppad. Han skrek kanske i två, tre minuter innan vi gick på, men det kändes som en evighet. Inte bara för mig, utan även för tanterna som hade ätit taggtråd och ilskvätska till frukost. Jag och Philip gick glatt på planet och letade efter lediga platser. Då hör jag en av de två lilahåriga tanterna säga högt ”MEN USCH! Honom vill vi INTE sitta nära. Han skrek, det hörde jag. Usch!”. Sånt accepterar inte jag. Man får tycka att det är jobbigt med barn som skriker, men sådär behöver man inte uttrycka sig. Jag sa ”ALLA har vi ju varit barn hörni!” och tanten fortsatte mumla. Då sa jag ”Ni behöver inte oroa er, vi ska sätta oss långt bort från er”. Framme på Novi resort på Gotland där vi ska vara i två dagar. Jag hade fattat om kärringen drabbades av skrikpanik och Philip fortfarande skrek. Och vi skulle till Thailand. Nu skulle vi från Bromma till Gotland, en flygresa som tar 35 minuter. Jag hade lust att säga ”Tänk vad skönt för min son att han har hela livet framför sig, ni ska snart dö”. Men det sa jag inte… Såklart! Men jag ville ändå markera. Brukar ni säga till när folk säger saker om er så att ni hör? Nu ska vi ta en promenad vid havet. Vi har redan hunnit med ett dopp i poolen och lite chips och cola i solen. Drömstart på semestern trots sura tanter på flyget. Och försenat bagage.
