Det här datumet är känsligt för mig. Jobbigare än jag trodde faktiskt. För exakt ett år sen gick vi ut med att vi hade bestämt oss för att skilja oss. Vi hade bestämt det innan, så det hade ändå landat hos mig till viss del. Men det var som att det blev på riktigt när vi sa det högt. Som att fasaden liksom föll. Jag såg att jag hade fått en kommentar om att S ska bli pappa igen. Jag vill gärna undvika spekulationer och skriverier om honom i mitt kommentarsfält, så jag svarar här vad jag tycker om det. Sen kommer jag att lämna det. Jag lever mitt liv nu och han lever sitt. Jag är glad att Alice och Philip ska få ett syskon. Jag har två halvsyskon (det känns konstigt att skriva halv, för de är lika mycket syskon för mig som Jessica är) och de är värda SÅ mycket för mig. Jag är evigt tacksam över att jag har Claes och Caroline. Att få syskon är en gåva och jag är inte alls säker på att jag vill ha fler barn. Så jag ser det positivt. Tänk, Philip ska få bli storebror, han som alltid varit lillebror.
