Den där morgonen då jag plussade och insåg att jag var gravid förändrades mitt liv för alltid. Jag ville inte slänga graviditetstestet, för det kändes på ett sätt som att bebisen var just den där stickan. Det där blå strecket över det andra strecket, som bildade ett plus. Där och då var det allt jag hade att hålla i rent fysiskt. Det var svårt att greppa att det bodde ett litet frö i min mage. Att jag bar på ett nytt liv. Jag blev mamma den dagen. I samma sekund som jag såg att det var ett plus förändrades mitt hjärta och min själ. Jag höll det där testet med en skakig hand. Skulle jag få bli mamma nu? Jag hade verkligen längtat! Aldrig tidigare hade jag känt den oron jag kände för att något skulle gå fel. Varje gång jag gick på toaletten var jag rädd att jag skulle se blod. Jag var rädd att få missfall. Rädd att förlora mitt lilla frö. Men allt gick bra och idag är Alice 5 1/2 år. Det där halvåret är sjukt viktigt. För henne alltså. Till hösten börjar hon förskoleklass och vårt band som skapades där, med stickan i handen, det är nu starkare än någonsin. Och ingenting, nej, ingenting kommer någonsin kunna förstöra det bandet vi har. Hon och jag. Det var häftigt när magen började växa och man faktiskt kunde se att jag var gravid. Då blev det lite mer på riktigt. Dock var det fortfarande overkligt, fram tills dess att jag kände hennes första rörelser. Den här bilden tog jag samma dag som jag hade plussat. Jessica var hemma hos oss och hjälpte till att måla om parhuset vi hade köpt. Alla var så glada, familjens första bebis. Den där tiden kommer jag aldrig glömma. Den var så fin, skör och vacker.
