Igår när jag var på väg hem från kontoret fick jag det där samtalet man absolut inte vill ha. Redan när jag såg att det var S som ringde kände jag bara "nej, nej, nej". Jag fick en dålig magkänsla. Vi hörs bara när det är något viktigt gällande barnen. Och jo. Mycket riktigt var det inte ett positivt samtal. S ringde för att berätta att Philip var kräksjuk. Jag har barnen nu i helgen, så det var bara att ställa in alla planer och ta hand om en liten sjukling. Idag på dagen skulle SVT kommit hit och filmat mig och barnen om min senaste förlossning. Ikväll skulle min bästa kompis Maria kommit hit på middag och sovit över, i morgon skulle vi träffa min pappa och sen skulle vi på en efterlängtad inflyttningsfest. Men som sagt, alla planer är inställda och nu är det bara att ta en timme i taget. Jag håller tummarna för att jag och Alice klarar oss, men än kan jag inte ropa hej. Nedbäddad sjukling. Jag hade lagt handdukar under honom vid lunchvilan, när jag kom upp och skulle väcka honom (efter två timmar!) hade han lagt sig under en handduk istället. Efter en stund fick jag liv i honom igen. Nu har han fått i sig blåbärssoppa, lite blåbär och några tuggor på en smörgås. Nu ska jag lägga bort datorn och fokusera på barnen. Håll gärna tummarna för oss. Det här har varit min skräck, att själv ta hand om kräksjuka barn och även riskera att bli sjuk själv. Jag ser inte hur jag skulle klara det...
