... det här med nattningarna går mig på nerverna. Philip går oftast kanon att natta. Jag sjunger en sång eller två, masserar eller kliar lite på ryggen. Ofta brukar jag låta Alice gå och lägga sig när Philip somnat, hon är trots allt ett helt år äldre. Men ibland känner jag av att hon är supertrött, så då nattar jag båda samtidigt. Idag har jag legat nedbäddad i soffan med datorn i knät. Feber, förkyld och ont i hela kroppen. Då är mitt tålamod inte det bästa, även om jag önskar att det var det. Är det något jag gärna skulle betala pengar för så är det tålamod. När jag ska natta Alice är det en det ena, en det andra. "Jag är törstig, mamma" och "jag är hungrig" eller "jag måste kissar" eller "jag kan inte sova". Ofta är det "jag kan inte sova" innan hon ens lagt ner huvudet på kudden. Det vill säga att hon inte ens har försökt. När hon väl kommer till ro vill hon ha massage. Länge. Jag kan absolut tycka att nattningar är mysiga, men jag vill gärna komma ifrån de här momenten som är "bara en sista gång". "En saga till... " eller "En sista sång..." eller "En sista fråga...". Någon som har tips på bra nattningsrutiner? Jag vill heller inte bara säga godnatt, släcka lampan och stänga dörren. Men det måste väl finnas något mellanting? Jag vet att det inte kommer vara såhär för evigt. Inget med barn är det. Allt går i faser. Men just nu känner jag mig bara matt och dålig som mamma.
