Det är väldigt spännande att gå på visningar tycker jag. För mig är det extremt viktigt hur det känns. Jag vill känna mig förälskad och få fjärilar i magen. Jag vill känna det där pirret och känslan av "här vill jag bo". En lägenhet vi var och tittade på var fin och bra. Det fanns liksom inga fel. På pappret var det som en perfekt pojkvän, men noll pirr i magen. Det borde liksom kännas pirrigt. Det borde kännas "här vill jag bo", men det bara inte gör det. Man försöker tvinga fram känslan eller tänka "jag kanske blir kär med tiden". Men nej. Magkänslan sa bara nej. Såhär peppad är Nicke på att vara med på bild. Haha. Idag däremot, ja då infann sig en helt annan känsla. Direkt när vi promenader mot huset vi skulle på visning hos kände jag det där pirret. Jag försökte att inte ha så höga förväntningar innan, för att inte bli besviken om det inte var som jag hade tänkt mig. När jag kom innanför dörren kände jag "Ja. Men JA!". Och för varje rum jag gick in i kändes det på samma sätt. "JA, HÄR SKA VI BO!". Underbar känsla. Jag hade lite svårt att läsa av Nicklas och jag hade dessutom fullt upp med att springa efter mina små vilda apor som var med. Men när vi ringde varandra efter visningen (han åkte till sig och jag till mig) hörde jag på honom att han också var kär. En annan som var pirrig var Alice. Hon sa när vi satt i bilen "Mamma, jag är SÅ pirrig i kroppen. Jag har aldrig bott i Sollentuna förut". Vi var på visning i över en halvtimme och varken jag eller barnen ville gå därifrån. Det är en del saker att fixa i huset som inte alls är vår stil, men det betyder liksom inte så mycket när känslan finns där. Vi ska tillbaka på visning på söndag för att se huset i dagsljus. Hoppas att det känns lika bra då och att mitt hus blir sålt så fort som möjligt.
