För ett år sen kunde jag inte tro att jag skulle ha träffat honom. Mannen som får mig att känna mig trygg. Hemma. Det känns som att han bryr sig om mig på riktigt. Han har allt jag sökt hos en partner. Han besitter egenskaper som jag verkligen behöver. Han kan sätta ner foten. Han är rak, tydlig och ärlig. Han är omtänksam, kärleksfull och känslosam. Han säger vad han känner, han visar mig vad kärlek är. Varje dag. Vi har varit tillsammans i snart 10 månader och vi lär fortfarande känna varandra. Den senaste tiden är det som att vi kommit varandra ännu närmre. Jag har berättat hur jag mår. Varit ärlig med min depression. Han har stöttat mig, funnits där. Svarat mitt i natten när jag ringt och gråtit. Älskade, fina man. Jag skrev en hyllning till honom på instagram, eftersom det var fars dag igår. Såhär löd den: "Igår var det fars dag. Jag har två fantastiska pappor i min närhet, min biologiska pappa Claes och min extrapappa Acko. Båda har gett mig en kärleksfull och trygg uppväxt. Men jag vill passa på att hylla en annan pappa. En pappa till tvillingar. En man med guds tålamod, en pappa med ett hjärta större än störst. Jag beundrar hans sätt att vägleda sina två söner. Jag blir varm i hjärtat när jag ser hur hans ögon tåras när han pratar om hur stolt han är över sina pojkar. Att han ska få bli "Acko" för mina barn, en förebild för Alice och Philip... det får mig att känna mig trygg. Trygg i att jag hittat rätt. Hittat hem". Jag trodde att det skulle kännas främmande och konstigt, att en annan man är barnens pappa ska ta hand om dem. Men det känns naturligt. Det känns tryggt och bra. Jag känner mig 100% trygg med att han vill deras bästa, precis som jag vill hans barn det bästa.
