Jag fick en fråga på instagram som jag tänkte lyfta upp här i bloggen. "Vad menar du med att du vill se in framtiden? Och varför är du så orolig hela tiden? Jag har fått en känsla av att du känns aningens vilsen... Är det så? Vad vill du göra med livet, om du lyssnar inåt? Jag gillar dig och din blogg och önskar att du får rätsida på vad du vill". Jag funderar mycket, faktiskt väldigt mycket. Kanske mer än andra, men det är ju svårt att veta. Jag har alltid varit en orolig person. Jag hade svårt att sova som liten. Jag gick ofta upp på kvällarna och nätterna och väckte mamma/pappa/Acko. Jag har en känslig själ. Jag är en känslig person, det har jag accepterat med åren. Efter skilsmässan var det nåt som hände med mig. Jag har lättare att få ångest. Jag har svårt att lita på människor. Speciellt män. Jag byggde upp murar som jag har svårt att riva, så rädd att bli krossad och sårad på nytt. Jag känner av ångesten nu på ett annat sätt än innan skilsmässan. Innan trodde jag nog att jag visste vad ångest var och hur det kändes. Men efter min panikångest har den knackat på flera gånger. Det är hemskt panikångest är fruktansvärd. Känslan av att inte få luft. Av bortdomnade händer och fötter. Det finns inget bra med det. Jag mår dåligt när det händer och det sitter kvar efter. Och på frågan vad jag vill med livet så är svaret ganska kort. Jag vet inte. Ena dagen känner jag att jag vill jobba med rättegångar. Jobba i domstol. Andra dagen vill jag bli sjuksköterska och barnmorska. Och en annan dag är jag så sjukt nöjd över livet som frilansade journalist. Jag är vilsen, absolut. Mer vilsen än på länge. Och själen är långt ifrån läkt. Men jag kämpar på och jag har så många fler bra dagar än dåliga. Skönt det.
