I samma sekund som det där plusset uppenbarade sig på stickan och jag förstod att jag var gravid hände det någonting med mig. Någonting förändrades inom mig, för evigt. Jag skulle beskriva det som en känsla av ansvar och av kärlek. När Alice föddes och hon låg på mitt bröst, liten, hjälplös och alldeles varm flyttade någonting annat in i min kropp. Ett lejon. En stark, modig och stolt lejonhona. Jag hade aldrig varit mamma innan, men när mina och Alices ögon möttes för första gången förändrades mitt liv för evigt. Då visste jag att den kärlek jag kände för henne är villkorslös. Jag är hennes mamma, det kan ingen någonsin ta ifrån mig. Aldrig. Den kärleken jag känner för henne och min son är evig. Den där lejonhonan som flyttade in i mig för snart fyra år sen blir bara starkare och starkare för varje vecka, månad och år som går. Jag älskar att känna henne. Styrkan från lejonhonan som gör exakt allt och lite till för sina barn. Det finns inget eller ingen som skulle få mig att vackla. Att backa. Att kliva undan. Mina barn är mitt främsta fokus och kommer alltid att vara det. I samma sekund som jag blev mamma förändrades en del av mig för evigt, en del jag inte vill vara utan. När någon tror eller upplever att jag backar gör jag inte det, jag tar bara sats.
