"Får jag snälla leka katt och lapa mjölk?" frågade Alice när hon ätit upp nästan hela sin frukost. Mitt första svar var "Nej!". Men då sa hon "Varför inte då?". Och då kände jag, ja varför inte då? Det värsta som kan hända är att det blir kladdigt på bordet, på sin höjd på Alices nattlinne. Och så sa jag: "Jo, du får det. Det går bra. Du får leka katt och lapa mjölk, men då får du torka upp om du spiller". Hon bad mig då hämta en tofs och sätta upp håret, så att det inte skulle åka ner i mjölken. Varför är den spontana reaktionen nej? Kanske för att jag inte gillar kladd och klet. Kanske för att man inte ska leka vid matbordet. Men jag känner att jag vill säga ja oftare än nej. När det inte handlar om farliga saker, varför ska jag då säga nej? Jag tror att det är viktigt att barnen får prova sig fram, så länge de är medvetna om att de som nu, får hjälpa till att torka upp efteråt. När Philip hade ätit upp sin yoghurt och mackan han hade brett alldeles själv tog han över Alices kattskål och testade att lapa han också. Det rann mjölk ner på hans lilla kropp, så det får bli en dusch nu. Jag älskar att handla inför att barnen ska komma hit. Jag köper deras favoriter, yoghurt, roliga flingor, mjukt bröd och leverpastej. Jag skivar upp gurka och tänder ljus. Älskar när vi kan sitta och äta frukost länge och det inte är någon stress. Ingen tid att passa! Min utsikt från platsen där jag satt idag är denna. Tre tavlor och en underbar lampa från Ikea. Jag älskar den! Vi har inga bestämda platser vid matbordet, man får sätta sig var man vill. Oavsett om det bara är vi tre eller allihopa. Jag har fått en del frågor, både här i bloggen och på instagram om varför vi inte gör saker allihopa, hela bonusfamiljen. Jag ska förklara mer i ett inlägg senare idag. Nu blir det dusch och sen blir det nog en sväng till slottet. Håll tummarna för att kungen är ute och promenerar ;-) Jag tror dock att Alice skulle bli besviken om hon såg kungen, jag tror att hon tror att han ser ut som i en tecknad film. Med mantel och krona.
