...lycklig! Att få hämta barnen från förskolan, fråga hur deras dag har varit vid nattningen. Lägga sig mitt emellan båda barnen när det är dags att sova och känna total kärlek. Det är det lilla som blir det stora nu. Förut uppskattade jag inte allt med barnen på samma sätt som jag gör idag. Jag tog vår tid tillsammans för given och insåg inte att den hade ett slut. Jag hade ingen aning om hur mycket hjärtat kunde växa när man blev mamma. Men det gjorde det. Jag önskar verkligen att alla som vill bli föräldrar får uppleva det på ett eller annat sätt. Kärleken till de här två minimänniskorna växer sig bara större för varje vecka som går. Men det är inte bara glädje. Tyvärr. Att vara ifrån Alice och Philip halva tiden gör fortfarande så ont. Att de kan växa och utvecklas så mycket på bara en helg är helt galet. Jag förstår inte hur det går till. Men igår när jag hämtade Philip på förskolan sa Jessica också "Hur kan han ha vuxit så mycket under helgen?". Jag missar så mycket och det gör satans ont. Det finns inte något sätt jag kan påverka det på och det gör fortfarande ont. Jag vill att de ska ha världens bästa relation till sin pappa. Jag får liksom bortse från mitt eget ego och se till barnens bästa. Alltid. Det är så det ska vara. Men bara för att det är så kan jag inte sluta känna. Jag kan inte stänga av sorgen som bor där inne i själen. Sorgen över att det blev som det blev. Ni vet känslan när man bara vill krama, krama, krama. Jag vill stoppa tiden här och nu. Få vara deras mamma alla dagar. Jag får tänka "här och nu" och jag vet att jag är deras mamma alltid, även när jag inte får vara nära. De finns alltid i mina tankar och i mitt hjärta. Och ingen ta ifrån mig rollen som deras mamma.
