Jag skrev ett inlägg på instagram (angelicalagergren heter jag där) som många kände igen sig i. Texten löd såhär: "Ibland blir jag så smärtsamt påmind om att jag bara har Alice och Philip halva tiden. Jag tänker på allt jag missat och allt jag kommer missa. Sen jag blev mamma tycker jag att tiden går fortare. Sen skilsmässan från deras pappa går tiden om möjligt ännu snabbare. Det känns omänskligt att inte få vakna nära varje morgon. Det gör så så så ont att inte få höra om deras äventyr och lek på förskolan, varje dag." Jag tycker inte synd om mig själv och jag sveper inte in mig i en offerkofta. Men vissa dagar är jobbigare än andra. Jag har blivit rätt bra på att helt stänga av mamma-hjärtat. Det låter kallt när jag skriver det. Men det är ett sätt att överleva. Jag väljer att fokusera på saker jag mår bra av när barnen inte är hos mig. Som att träna, jobba extra mycket, sova eller bara sitta uppe länge med Nicklas och prata. Jag kan inte sitta och älta att jag bara har barnen hos mig halva tiden. Jag måste stänga av. Men det kanske är just därför det gör extra ont när det väl slår till. Saknaden. Det är en smärta i bröstet och själen som är svår att förklara. Det är som om någonting saknas. Konstig jämförelse, men när man känner att man tappat sin väska eller mobil. Ni vet den där kalla känslan som sprider sig i kroppen. Och ett "neeej". Den kan infinna sig i tid och otid. Och det är kanske biologiskt. Att det är helt normalt att känna så som jag gör. Men det gör det inte mindre ont för det... Jag är mamma 100% men är bara med barnen 50%. Jag vill skriva det. För jag menar inte att jag är mamma på halvtid. Men jag stänger av halva tiden. Och är en närvarande mamma halva tiden. Kanske är det så att jag borde skippa det där med att stänga av. Och tillåta mig själv att känna den där saknaden. Det är okej.
