Jag fick en kommentar angående min intervju i DN. Att jag säger att livet är optimalt nu sen skilsmässan. Men jag vill faktiskt förklara mig. Såhär är det. När man gör en intervju vinklas ju den. Jag och reportern pratade i säkert en timme, och allt jag sa kom såklart inte med. Jag är ju också journalist, jag vet ju att man är ute efter en viss vinkel när man gör en intervju. Här var vinkeln det positiva med att vara singel. Det positiva med att leva med barnen halva tiden. Här skrev jag en lista med 3 fördelar med att vara singel. Ni som läser bloggen vet ju att jag inte är svinlycklig hela tiden. (Vem är det?!). Jag mår skit vissa dagar. Jag åker ner i ett svart mörker och mår riktigt dåligt. Vissa dagar äter jag ångestdämpande medicin för att jag är rädd att få en panikångestattack. Men intervjun I DN Sthlm skulle inte fokusera på det. Där skulle fokus ligga på mina bra dagar. Vet ni! Jag har inte valt det här livet. Återigen vill jag faktiskt säga att det var Stefan som ville skilja sig, inte jag. Jag vet att vi gick ut med att det var ett gemensamt beslut (bloggade om det här), men det var i respekt till honom. Han ville ha det så. Jag äger min egen historia och känner att jag vill säga som det är. Det var inte jag som ville skiljas. Och det har jag skrivit om här i bloggen innan. Jag har alltså INTE valt att ha barnen halva tiden. Om jag hade fått bestämma hade mitt liv sett annorlunda ut. Men nu fick inte jag bestämma. Och tur är väl egentligen det. För jag mår bättre nu. Stefan mår bättre nu. Och vi är på god väg att hitta nya rutiner kring att bo i två olika hus. Jag är gladare oftare än jag gråter. Men senast för en timme sen satt jag här i Idas soffa och lät tårarna rinna. Rinna av sorg och saknad efter barnen. Sorg för att livet inte blev som jag ville.