Igår frågade Alice om hon fick sova över hos sin mormor. Hon sa ja, så Alice studsade av lycka och packade sin väska med leksaker och gosedjur. Och nattlinne. Och jag och Philip fick tid bara vi. Jag tror att egentid med barnen är viktigt av flera olika anledningar. När man har två barn i tät ålder (Alice är 13 månader äldre än Philip) känns det som att båda kräver lika mycket uppmärksamhet. Båda behöver lika mycket hjälp. Det känns viktigt att de båda får synas och höras. De leker fint ihop, men det känns ibland som att båda "tävlar" om min uppmärksamhet. Jag tycker att det är viktigt att de får egentid med mig så att de känner sig sedda. Att jag känner att jag hinner lyssna och inte bara springer runt och "släcker bränder" här hemma. Det blir sällan eller aldrig något bråk när jag och ena barnet är ensamma. Ingen trots heller. Så skönt! I morse vaknade jag innan Philip vaknade. Det händer väldigt sällan då han oftast vaknar vid 06. När jag tittade på klockan var hon efter 08. Vi låg i sängen och pratade en stund. Han sa att han längtade efter att han fyller fyra år, då ska han börja på simskola. Sen kurrade våra magar så vi gjorde frukost tillsammans. Jag känner ungefär samma nu som jag gjorde när han var bebis. Att jag bara vill väcka honom genom att pussa på hans mun. Jag lät honom vara tills hans ögon kikade in i mina och han kramade mig. Jag älskar att somna och vakna med honom nära. Han ger mig så mycket energi.
