Jag ligger lite efter i min egen planering när det kommer till flytten. Första april har känts så avlägset, men nästa vecka är det mars. Overkligt. Jag har längtat efter den dagen så länge. Att äntligen få bo med Nicklas. Sova tillsammans varje natt. Jag behöver sätta en plan på hur all packning ska gå till. Jag har fortfarande en hel del grejer kvar att åka med till tippen. Och sälja. Och skänka. Jag rensade så mycket inför visningen och fotograferingen att jag helt tappade suget nu. Men det bara måste göras. Jag får avsätta kvällar och helger till det när jag inte har barnen. När jag bara har barnen halvtid vill jag inte lägga tid på sånt tråkigt, då vill jag umgås. Titta på film, gå ut i skogen, mysa och prata. Jag hittade några bilder från när vi flyttade in i huset, december 2012. Hela min familj hjälpte till att riva ner gammal tapet, måla och tapetsera. Såna hjältar. Älskade lillis och jag. Med nyckeln i handen. En väldigt speciell känsla. Mitt första, riktiga boende som jag ägde. Jag har så många fina minnen från det där huset, som jag för evigt kommer bära med mig i hjärtat. Nu ska jag och Nicklas kolla på någon film innan det är dags att sova. Igår när jag nattade barnen somnade jag och vaknade efter en och en halv timme. Jag är aldrig så mosig som då, som när jag somnar och sen vaknar. Det är inte den bästa känslan... Säkert några av er som känner igen er. Det vore ju nästan skönare att sova för natten då.
