När vi var ute i skogen i helgen slog det mig att jag har ett stort ansvar. Jag formar mina barns liv och ger de minnen. Jag är en sjukt stor del av deras barndomsminnen. För mig är det en svindlande känsla. Jag går ju i KBT och nu har vi börjat prata en del om barndomen och saker som hände då. Som förmodligen format mig till den jag är idag. Jag vill göra allt rätt. Jag vet att man inte kan göra mer än sitt bästa, men jag vill verkligen ge mina barn den bästa uppväxten de kan få. Mitt mål var såklart inte att de skulle växa upp med skilda föräldrar, men nu blev det så. Nu gäller det att se till att både Alice och Philip får känna sig trygga, älskade och sedda i alla fall. Det här med att ta in en ny person i deras liv. Hur ställer jag mig till det? Jag känner att barnen behöver få landa i att de har ett mammahus och ett pappahus. Att när de är hos mig så har de min fulla uppmärksamhet. Jag kan inte svara för hur Stefan tänker och tycker där, det får stå för honom. Men för mig är det långt borta att de ska få en "låtsaspappa" som tar en roll i deras liv nu. Det har inte alls gått lång tid, och tid har vi ju förhoppningsvis mycket av. Som jag skrev igår känner jag ingen stress alls med att kasta mig in i en ny relation. Jag vill inte vara med någon ny för att slippa vara ensam. Ni andra som gått isär. När träffade ni någon ny? Hade nära och kära åsikter om det? Jag vet att man inte ska bry sig om vad andra tycker och tänker, men jag har med flit inte skrivit här om dejterna under sommaren. Jag har varit skör och faktiskt inte klarat av massa påhopp om att jag går vidare för snabbt. Jag har velat ta saker i min takt och landa i allt det nya själv först.
