Vid fyratiden inatt brakade åskan och blixtar loss här i Stockholm. Vi sov med fönstret öppet och båda barnen kom in till mig. De kröp nära, nära och vi låg och lyssnade och tittade ut. Philip tyckte att det lät läskigt och låg och höll för sina små öron, samtidigt som han somnade om. Att få höra deras tunga andetag och känna värmen från deras kroppar är en känsla jag aldrig vill vara utan. Tacksamheten över att få vara deras mamma var stor inatt. Den är det alla dagar, såklart. Men just inatt var det en sån stund som jag aldrig kommer glömma. Det är ju lite ego också. Att känna att jag är den som skyddar. Att jag är den trygga punkten och människan som de kommer till. Jag hoppas att de känner att de alltid kan komma till mig om det är någonting. Livet ut! Vi har verkligen haft en bra mammavecka. Eller det blev ju längre än en vecka. De kom till mig redan på onsdagen innan midsommar och åkte härifrån idag. Vissa dagar har det varit lite gnäll, bråk och tjat. Men i det stora hela har dagarna gått bra. Vi har ätit massa körsbär, melon och glass. Minst en glass om dagen har det blivit. Nu väntar två dagar av jobb, sen tre dagars semester i skärgården. Vad är era planer för veckan?
