Nu är det snart ett år sen jag skilde mig. Ett år sen jag började ha barnen halva tiden. Vi har testat 2-2-3 i ett år nu. Och jag tycker att det har fungerat bra. 2-2-3 innebär att jag har barnen måndag och tisdag. Sen är de hos sin pappa onsdag och torsdag och hos mig fredag, lördag och söndag. Alla byten sker via förskolan vilket jag tycker har varit väldigt smidigt. Nu är det sommar och semester igen (shit vad fort ett år har gått!) och nu kommer vi ha barnen varannan vecka. Det är för att man ska kunna resa bort om man vill. Med ett 2-2-3-schema går inte det. Jag har dubbla känslor inför varannan vecka. För barnens skull tror jag att de blir bra. De hinner landa ordentligt hos mig eller sin pappa. De har mer koll på vem som lämnar och hämtar eftersom det blir samma person en hel vecka. Det blir lättare med inhandling av mat. Jag vet inte huuur mycket mat jag slänger nu som inte äts upp när barnen inte är hos mig. Slöseri är bara förnamnet. Hur många ostar som möglat… En annan fördel är att jag kan jobba väldigt mycket och intensivt de veckor jag inte har barnen. Försöka passa på att boka in möten då och kunna hämta barnen tidigare de veckor de är hos mig. Nackdelarna då? Mammahjärtat. Jag tycker att en helg utan barnen känns lång. Hur ska då en vecka kännas? Ibland känner jag att de lärt sig massor och vuxit fler centimeter på bara en helg. De har såklart inte gjort det, men det är känslan när de inte är nära. Tänk när vi får bo ihop, jag och Nicke. Då blir vi en riktigt stor familj på 6 personer. Ni som har barn med någon ni inte lever med längre, hur delar ni upp det? Och hur känns det? Vilken bytesdag har ni? Vi har inte bestämt dag än men jag vill gärna att vi byter på fredagar. Jag tänker att fredagar med barnen är underbara. Och fredagar utan barnen kan bli härliga och inte så sorgliga och trista som en söndag eller måndag faktiskt kan bli.
