När jag födde Alice hade jag ingen aning om hur det skulle kännas att bli mamma. Det gick ju att tänka hur kärleken skulle bli och vara, men inte hur det faktiskt blev. Och hur det växer för varje år som går. Vi får fler och fler minnen tillsammans och vårt band stärks. När Philip föddes trodde jag inte att hjärtat kunde bli större, men det kunde det. Så klyschigt, men sant. Jag älskar även honom mer än allt annat. Alice och Philip är helt klart de två människor som betyder och kommer att betyda allt för mig. När min tvillingsyster Jessica fick Elsa kändes det som att jag fick ett tredje barn. Vi bodde mitt emot varandra då och sågs varje dag. Jag gör ingen skillnad på henne och mina barn. Jag älskar att tre villkorslöst. Jag var ju med på Jessicas förlossning nu när Bonnie föddes och vi har fått ett alldeles speciellt band. Bara någon timme efter att hon kommit ut fick jag hålla henne hud mot hud på förlossningen. Magiskt beskriver inte det ögonblicket tillräckligt bra. Jag grät. Jag kände 100% ren och skär lycka. Jag har skrivit om det innan, men jag skriver det igen. Det var nästan som ett möte med nåt större än mig själv. Där och då, under förlossningen fick jag ett kall. Jag ska jobba med förlossningar. Jag bara måste få jobba med födande kvinnor och förlossningar. Antingen som doula, undersköterska eller barnmorska. Jag börjar som doula och är så lycklig över att få gå utbildningen i Skåne i höst. Många har frågat mig om det inte känns läskigt att säga upp en fast anställning och kasta mig ut. Men nej. Jag har gjort det förut och det gick ju hur bra som helst. Så jag vågade denna gång också. Det får bära eller brista! Jag måste följa mitt hjärta.
