I mars är det ett år sen jag flyttade till Sollentuna. Ett år sen jag blev sambo med Nicklas och hans fantastiska tvillingar. Jag har skrivit om hur livet som stor bonusfamiljen är, det kommer upp senare idag. Men nu tänkte jag fokusera på flytten, efter önskemål från en av er läsare. Jag har skrivit nåt i stil med "äntligen känner jag mig hemma här i Sollentuna" och fick då frågan om det har tagit så lång tid? Har det tagit nästan ett år för mig att känna mig hemma i Sollentuna? Ja! Det stämmer. Jag är uppvuxen i Åkersberga, flyttade hemifrån när jag var 18 och flyttade då in till Gärdet/Karlaplan. När jag gifte mig och fick barn bodde jag återigen i Åkersberga. Mitt i skilsmässan var jag tillbaka i en lägenhet på nästan samma gata som jag bodde i under mina partyglada dagar. Varannan vecka småbarnsmamma i ett radhus i Åkersberga, med exakt allt vad det innebär. Tvätta, hämta och lämna på förskolan, leka i sandlådan och läsa godnattsaga. Varannan vecka bodde jag mitt inne i stan igen. Med vänner nära och milslånga promenader på Gärdet och Djurgården. Egentid. Ensamtid. Sorgetid. Tid för återhämtning och tid att gråta. När jag träffade Nicklas bestämde vi oss att flytta till Sollentuna. Till Silverdal. Ett ställe, en kommun, som jag inte hade någon som helst koppling till. Eller jo, jag körde upp i Sollentuna. Och jag har övningskört hur mycket som helst i Sollentuna... Och för mig var det ångest. Bara jag såg skylten Sollentuna kommun ville jag kräkas. Jag fick hjärtklappning och svettningar. Jag hatade att övningsköra och jag är så tacksam för att jag tog det där körkortet. Trots handsvett och megagravid mage. Jag hade inga minnen från Sollentuna. Jag hade inga vänner i Sollentuna. Jag startade på noll kan man säga. Jag körde vilse var och varannan dag det första halvåret. Det gör jag fortfarande om jag ska åka till Häggvik och handla. I Åkersberga visste jag precis var jag skulle åka om jag behövde samla energi. Det var till havet. Här hade jag ingen aning om var jag skulle bege mig om jag behövde natur. Allt var nytt. Och att flytta var riktigt, riktigt jobbigt. Mycket jobbigare än jag trodde. Det beror också på att själva flytten från Åkersberga var ett helvete. Jag fick absolut hjälp att rensa, men till viss del gjorde jag mycket själv. Jag var tvungen att gå igenom mitt "bagage" för att kunna gå vidare. Lämna det gamla bakom mig. Sörja det som inte blev som jag hade tänkt. Det tog längre tid än jag trodde. Både att rensa och packa, men också att glömma. Nu, snart ett år senare i den här lägenheten, i det här området känner jag mig hemma. Och vet ni vad? Mycket är tack vare Monkey. Konstigt att en hund ska göra så man känner sig hemma på ett nytt ställe. Men tack vare henne stannar folk och pratar med mig. Innan tittade folk ner, som folk gör mest. När jag var ute och gick var det ingen som stannade och frågade någonting. För det är väl konstigt? Men nu, nu är det ett helt annat socialt liv. En granne i huset mittemot frågade om vi behövde hundvakt någon dag. Jag tackade ja och blev så rörd att när vi sa hej då, grät jag hela vägen hem. Så fint av henne.
