Att man i relationer tycker, tänker och känner olika är vanligt. Nu menar jag inte bara kärleksrelationer, utan andra typer av relationer också. Kollegor, vänner och familj. När något händer och man tycker olika om situationen handlar allt egentligen om hur man hanterar det. Kan man visa förståelse för den andra personens åsikter eller känslor? Eller är det viktigt att själv ha rätt? Kommunikation är något jag tycker man borde ha som stående ämne i skolan. Att få lära sig att uttrycka sig, men också att lyssna på vad andra har att säga och ta in det. Och visa förståelse, även om man inte tycker lika. "Jag hör dig, jag tycker inte som du, men jag förstår att du upplever den här situationen annorlunda". Istället är det nog vanligt att man går till försvar. Igår tittade jag på Love is blind och en sån situation uppstod för ett av paren. Kvinnan beskriver sig själv som känslosam, passionerad och säger hon inte med ord vad hon känner, ser man det på hennes ansiktsuttryck. Mannen hon valt att dejta är olik henne. Han är mer... fyrkantig och tycker att hon ska släppa saker. Skärpa sig. Inte göra så stor sak av grejer eller älta. Skaka av sig. Båda har ju rätt i sin sak. Men jag förstår att en konflikt uppstår. Jag kan känna igen mig i henne. Att känna mycket har alltid varit något jag fått kämpa med i relationer. Ett genomgående problem i många av de kärleksprogrammen jag ser är att männen (ja, oftast) säger att de upplever en rädsla för att säga vad de egentligen känner. De är oroliga för hur kvinnan ska tolka det och att hon ska bli arg. För det första tycker jag att det är att lägga över mycket på den andra personen. "Jag vågar inte säga nåt till dig för du blir bara arg. Därför har jag inte sagt nåt innan". Det är inte helt lätt att ta emot det. För i en relation måste man ju kunna uttrycka sig. Och ja, den som tar emot budskapet kanske blir arg, ledsen eller irriterad. Men är det verkligen hela världen? Jag tror att det är svårt att förstå för någon som inte är så känslosam. Mycket tror jag också handlar om förväntningar. Man kanske vill lätta på hjärtat och säga något som man stört sig på hos den andra. Så förväntar man sig att den man säger det till ska reagera på ett visst sätt. När jag har gått i terapi har jag fått jobba mycket med just förväntningar. Jag kan inte förändra någon annan, men jag kan välja att inte ha förväntningar på andra människor. Om jag säger förlåt för något som blivit fel kan jag inte förvänta mig att personen ska säga förlåt tillbaka. Eller direkt förlåta. Jag kan bara uttrycka det jag känner och sen se hur det landar hos den andra och ta det därifrån. Så att sänka förväntningarna tror jag är en nyckel. Och se vad man själv kan förändra istället för att alltid peka på vad andra gör fel.
