Ja, riktigt sådär ser jag inte ut längre... Nu har tårar gjort att all mascara är under ögonen. Tårar för att jag vill må bra och vara pigg. Tårar för att jag är orolig över att Alice inte får i sig allt hon behöver där inne i magen. Tårar för att det kom mer blod idag, fortfarande gammalt blod, men mer blod. Jag är helt ärligt livrädd att det här inte ska gå vägen nu. Jag var på ett läkarbesök kl 10:00 idag för att kolla mina värden och de har tydligen dykt bara den senaste månaden/månaderna. Mitt järnvärde var oroande lågt och sen pratade hon om andra värden som inte heller såg kanon ut. Så det var bara för mig att packa ihop mina grejer på jobbet och bege mig hemåt. Nu är det jag som ligger ner och vilar hela den här veckan. Vilar och äter så mycket nyttig och järnrik mat som jag bara kan. Nästa vecka ska jag träffa min barnmorska och hon ska ta nya prover på mig då. Jag hade dessutom precis sönder ett av våra fina vinglas (som inte går att få tag på i Sverige) och i vanliga fall hade jag inte brytt mig. Men efter en sån här skitdag var det liksom en katastrof och jag storgrät på köksgolvet. Jag känner inte igen mig själv med alla de här hormonerna i kroppen... Varje gång Alice rört på sig idag har jag sagt högt "Bra sprallis, rör på dig mer!". För jag blir lugn när jag känner henne. Min högsta önskan nu är bara att allt går vägen. Att jag mår skit är en sak, men jag vill ha en garanti på att hon växer som hon ska. Jag får se hur mycket jag bloggar i veckan. Stefan håller er uppdaterade annars såklart. Jag ska fokusera på att vila, äta och sova. Och inte försöka stressa upp mig över att jag inte är på plats på jobbet, vilket är mycket lättare sagt än gjort. /Angelica
