Jag känner igen mig så mycket i Alice, hon är precis som jag var när jag var barn. Vi är lika på så många sätt. När jag var liten var jag blyg, tro det eller ej. Idag är jag raka motsatsen. Jag har förklarat för Alice att det är helt okej att vara blyg, det är inget konstigt. Hon är ganska avvaktande i nya situationer, det var jag också som barn. Hennes humör påminner mycket om mitt också. Hon blir snabbt arg, hon är explosiv. Jag och Jessica är väldigt olika och har alltid varit det. När hon blev arg blev hon tyst och gick och stängde in sig på sitt rum. När jag blev arg skrek jag, gick till mitt rum och smällde i dörren. Igen och igen och igen. Jag ältade och ville fortsätta bråka. Jessica ville vara ifred. Jag smällde så mycket i min dörr att mamma tillslut plockade bort hela dörrhandtagen. Då gick det inte att smälla i den alls. Det ska bli spännande att se hur Alice blir som person när hon blir äldre. Hon kanske fortsätter att vara blyg och avvaktande. Eller så blir hon som jag, megasocial och framåt. Vi pratar mycket om känslor hemma. Att det är okej att känna alla känslor. Det är okej att vara arg, men det är inte okej att säga elaka saker för att göra någon annan ledsen. Det är okej att gråta och man får vara ledsen. Det är okej att vara blyg. Det är okej att skratta och vara glad. Pratar ni mycket med era barn om känslor? Varje kväll innan barnen somnar säger jag "Kom ihåg att du är bra!". Då svarar båda "Vi vet mamma". Fint ju.
