Jag såg att någon läst i Jessicas blogg att hon och hennes barn flyttar in hos mig. Jag har inte skrivit något om det här än, inte för att jag inte vill, utan för att det har känts långt bort. Jag tycker att det känns som september försvann i ett enda andetag. Jag tror helt ärligt aldrig att en månad har gått så fort som den här. Vad det beror på har jag ingen aning om, men nu är september hur som helst snart slut. Oktober stundar och så även inflytt av Jessica, Elsa och Bonnie. Signe sa jag tyvärr nej till. Jag är allergisk, Pontus är allergisk och jag kände att fyra barn, två vuxna, en hamster, en hund OCH en katt (med allt vad det innebär... kattlåda, hår överallt, en hund som vill leka med en katt som vill gömma sig) blev ett moment för mycket. Man kanske kan tycka att jag ska acceptera hela lilla familjen, men någonstans drar även jag min gräns. Och den gränsen går där. Jessica och hennes barn flyttar in hos mig en kort period i livet. Hennes hus är förhoppningsvis klart i mitten på januari. Jag har nog satt på mig ett par glasögon som gör allt regnbågsfärgat och härligt, men jag tror helt ärligt att det kommer att bli mysigt. Jag och Jessica är så pass tighta och ärliga med varandra att vi kan säga till om något skaver. Och att veta att det bara är under en tidsbegränsad tid underlättar. Jag tänker på barnen också, de är så lyckliga över att de ska få bo tillsammans som syskon. De är ju lika nära som syskon eftersom vi umgås så ofta. Och är ju dessutom typ är syskon rent biologiskt eftersom jag och Jessica är enäggstvillingar. Jag håller på för fullt och rensar i barnens rum och gör plats för Jessica och kidsen. Jag ser fram emot hösten tillsammans med min tvilling. Det här hade aldrig funkat om det inte var så att Jessica och Pontus kom så bra överens som de gör. De älskar varandra och fann varandra snabbt. Pontus och jag drömmer fortfarande om att flytta ihop, men som jag skrivit tidigare går inte det att få ihop just nu. Hans liv är i Nacka och mitt i Åkersberga. Hur vi än vrider och vänder på det kommer vi inte fram till något som fungerar. Vårt fokus ligger på våra barn och deras välmående. Vår kärlek och längtan efter att somna och vakna tillsammans varje dag får ta ett steg tillbaka. Vad framtiden har att erbjuda är det ingen som vet och det tycker jag känns spännande.
