Att köra på i 180 har alltid varit min grej. På gott och ont. Jag är dålig på att stanna upp och när jag väl gör det kraschar jag. Efter att ha varit sjuk i en vecka med förkylning och feber insåg jag att det förmodligen är kroppens sätt att bromsa mig. Man tänker att jag borde lärt mig efter förra årets dåliga mående. Enligt min terapeut var jag utbränd och deprimerad. Jag kände aldrig att det var så illa. Men hur ska det kännas då? Det är ju omöjligt att veta. Nu ser jag varningssignalerna tidigare i alla fall och bromsar in. Jag kan inte tacka ja till allt som är kul, för det tar av min energi. Även om jag får energi, blir det inte bra när jag kör på för mycket. Meditation, träning, promenader och ljudböcker är ett bra sätt för mig att återhämta mig. Att få till sömnen och inte slarva med att gå och lägga mig i tid märker jag också påverkar mig. Ingen raketforskning direkt, men jag behöver påminna mig själv när det blir för mycket. Jag vill inte hamna där igen att jag tappar ord, blir ordentligt nedstämd och inte minns var jag är på väg när jag är ute och kör. Jag vet när jag måste bromsa och det finns även underbara människor i min närhet som påminner mig. Kompisar som lägger en hand på axeln och säger "Var rädd om dig, Angelica". Jag är tacksam över det!
