Foto Malin B Schmid Ja, men alltså vad är det som händer egentligen?! Jag var övertygad om att efter att slemproppen lossnat så skulle kroppen liksom sätta igång och ge mig värkar. Jag älskar inte att jag går runt och är på lite dåligt humör för att: Jag inte känner någonting alls. Förutom små ilningar i ljumskarna. Hallåååå ge mig värkar nu! Jag börjar undra om jag drömde/hittade på att slemproppen lossnade. Jag kanske egentligen låg och sov och drömde det bara? (Alltså, det vet jag att jag inte gjorde, men man börjar ju undra...) Jag är irriterad på att jag är irriterad. Jag kan ju inte påverka det här, men jag kan inte släppa det. Jag försöker, tro mig. Jag blev så himla, himla glad att någonting hände med kroppen. Nu är jag bara frustrerad och planerar att vila, vila, vila i flera dagar för att se om det är det kroppen behöver för att sätta igång. Jag lekte med både Frans och Eddie igår i hopp om att sätta igång kroppen. (Jag hängde med deras mammor också för att det är trevligt. Två flugor i en smäll!) Jag fick ont i brösten. Kan det vara så att brösten uppfattade bebisarnas skrik och tänkte "Ahh, vi måste jobba nu?". Eller fick jag ont i brösten för att kroppen svällde upp av värmen? Jag smsade precis med Johanna som jag träffade igår och hon skrev att hon känner på sig att Alice är här inom en vecka. Det fick mig att bryta ut i storgråt. Av lycka. Jag kände: "Åhhh, vad skönt! En vecka till kan jag ju stå ut!". Haha. Nu hoppas jag verkligen att Johanna har rätt, att hon är synsk och att jag om en vecka bloggar om hur underbart det är att vara mamma. Hur jobbigt det är att det är så varmt och att Alice vill ligga nära. Att brösten spränger för mjölken rinner till och visa bilder på vår första barnvagnspromenad. Men helt ärligt, en del av mig känner att jag kanske måste vänta till augusti med att bli mamma. Eller december 2016. Jag kanske egentligen är en elefant som ska vara gravid i fyrahundrasju år. /Angelica
