Båda barnen är uppe hos sin pappa i Åre och jag får massa uppdateringar i form av bilder och filmer. Jag är så tacksam över min och barnens bonusmammas relation. Den är inget jag tar för givet. Jag vet att jag skrivit om det här innan, men vissa nya typer av relationer kan ju vara allt annat än enkla. Vår relation är enkel, rak och öppen. Det känns väldigt fint, framförallt för barnens skull. Det hade varit så mycket mer komplicerat om vi hade varit ovänner. Den här tjejen, min förstfödda. En envishet som ingen annan och ett mod som jag aldrig haft. Hon kastar sig ut för skidbackarna och är så grym på att åka slalom. Jag hoppas kunna åka upp en helg när barnen är hos sin pappa, så får Alice och Philip lära mig att åka skidor. Jag minns knappt när jag åkte slalom sist... Jag har blivit räddare och mer försiktig med åren. Och jag har aldrig kunnat åka med fötterna/benen ihop. Jag plogar ner för backarna, glasstrut kallas det va? Det var min mormor och hennes man som lärde mig och Jessica att åka skidor när vi var i Philips ålder. Vi åkte upp till Tänndalen med mormor en vecka innan mamma kom dit, och överraskade henne med att kunna åka skidor när hon kom upp. Världens bästa lilla kille. Min Flipp. Barnen har inte ens varit ifrån mig i en vecka men saknaden är redan enorm. Vi ringer varandra på FaceTime nästan varje dag, men det är liksom inte samma sak. Det känns hela tiden som att jag glömt nåt viktigt när de inte är med. En annan sak jag är tacksam över är att barnen har fått en lillasyster från en annan mamma. Jag känner mig färdig med barn (just nu i alla fall, det kan ju ändras) så att Alice och Philip får småsyskon från sin pappa är så fint. Barnen är så fina med lilla C. Och hon och jag pratar också via FaceTime. Livet ändå! Det blir sällan eller aldrig som man har tänkt sig, men himla fantastiskt ändå.
