Jag har jobbat på Danderyds sjukhus i flera dagar och precis som alltid älskar jag varje stund. Det är otroligt hur jag kan tycka att varje arbetspass är fantastiskt. Det spelar ingen roll hur fysiskt eller psykiskt tungt jobbet är (för ja, det är riktigt kämpigt stundvis) så lämnar jag alltid sjukhuset med en känsla av stolthet och lycka. Alltid samma pirr i magen när jag ser huvudentrén och alltid samma raka, stolta hållning när jag lämnar sjukhuset för dagen. Jag har svårt att beskriva det på ett annat sätt än pirr. För det är som att vara nykär. Jag tror att den här känslan av att vara nykär är stark eftersom jag jobbar extra. Jag tror att jag hade älskat att jobba heltid som undersköterska, men förmodligen hade pirret lagt sig en aning. Jag är tacksam så länge jag känner som jag gör. Idag har jag jobbat som koordinator istället för undersköterska. Det är otroligt lärorikt, men jag saknar kontakten med patienter, som ju är det bästa jag vet. Att hålla en hand, torka en tår, lyssna, trösta eller skratta tillsammans är det finaste jag vet.
