Jag börjar komma in i min nya roll på jobbet och jag vet att det blir tjatigt... men jag älskar det. Igår efter ett möte med en av våra läkare blev jag helt rörd. Rörd till tårar. Det hände nyligen också när vi åt fredagsfrukost. Jag satt tyst (händer ej så ofta) och bara observerade mina fantastiska kollegor. Det slog mig att alla liksom kämpar på. Vissa dagar är så sjukt tunga att man tänker att man inte ska orka mer. Man man fortsätter. Alla gör sitt bästa. Alla är där för att hjälpa andra människor att må bättre, på ett eller annat sätt. Alla kanske inte känner som jag, att det är ett kall, en inre röst som sagt att det här bara måste jag jobba med. Men alla som satt där gör verkligen skillnad för patienter, i det stora och det lilla. Från att städa patientsalen till att servera mat, göra omvårdnad, ha svåra samtal med anhöriga, ta snabba och i vissa fall livsavgörande beslut. Torka tårar på patienter och ibland kollegor. Stötta, peppa, skratta. Jag känner verkligen att jag lever fullt ut när jag är på jobbet. Jag ger allt och absolut blir jag trött. Ibland somnar jag så fort jag sätter mig på bussen på väg hem och känner att jag skulle kunna sova för natten. Men jobbet ger så sjukt mycket mer än det tar och jag skulle aldrig vilja ha det på något annat sätt. Det är ofta de som följer mig på instagram skriver och frågar hur man går tillväga om man vill plugga till undersköterska. Om det är svårt eller enkelt och om det verkligen är så kul som jag beskriver det. Jag kan ju bara prata för mig själv, men det här är det absolut mest givande yrke jag haft. Det är väl också en egoboost, att få ge och få direkt respons att det jag gör faktiskt gör skillnad för en patient.Jag pluggade till undersköterska på distans i och med att jag har två barn på heltid. Jag har fortfarande planer på att plugga till sjuksköterska om några år, men det får vänta. Först vill jag utvecklas i den rollen jag har nu och inte vara borta mer än nödvändigt från barnen. Om jag skulle börja till sjuksköterska nu skulle jag behöva offra tid med Alice och Philip och det är jag inte villig att göra. Jag fyller 40 i höst och har ju förhoppningsvis många år kvar att jobba, så studierna till ssk får vänta.
