Jag fick en fråga på instagram angående min flytt från Åkersberga till Sollentuna. Frågan var om jag inte trivdes i Sollentuna, och varför jag låtsas att allt varit bra utåt sett. Mitt svar är inte så enkelt. Jag tycker inte att jag har låtsas, jag tycker att jag visat hänsyn och respekt till de jag bott tillsammans med. Att gå från en familj på tre personer till dubbelt så många har varit en omställning. För alla. Jag gjorde mitt yttersta för att känna mig hemma i Silverdal. Men jag gjorde aldrig det. Jag körde fel ofta, trots att jag hade bott där i över ett år. Jag lärde inte känna några nya människor, eller jo. Några fina hussar och mattar (mattor?!). Men jag kände aldrig att lägenheten var mitt hem. Det var en trygg plats, absolut. Men det kändes inte som hemma. Nu när jag bott i det här huset (som jag hyr) i några dagar känner jag redan ett lugn i kroppen. Märkligt det där. Att vissa ställen bara känns som hemma. Jag kan känna så hemma hos andra människor också. Att själen liksom trivs. Jag har varit hemma hos min kompis Hannah på Lidingö en gång och kände direkt när jag klev innanför dörren att det var bra energi där. Jag är en känslig själ, så jag påverkas mycket av sånt. När jag var med i en mammagrupp här i Åkersberga när Alice var nyfödd var jag hemma hos en mamma (som jag inte har kontakt med längre) och älskade känslan som infann sig hos mig. Ingen av dessa hem påminner om varandra, så det har inte med inredning eller stil att göra. Det är nåt i själen. Låter det knäppt? Jag trivs hemma hos Jessica också, men de har grannar där energierna är ännu bättre. Där har jag också bara varit en gång, men tänker ofta på känslan som infann sig där. Någon som känner igen sig i det jag skriver? Jag fattar att det låter flummigt.
