Jag har legat i soffan i över 30 minuter utan att ha tv:n på. Så himla skönt! Jag har legat och pratat med Alice (känns lite knäppt, men samtidigt mysigt!) och hon har buffat runt en del där inne. Det är så rofyllt att lägga händerna på magen och känna henne röra sig. Jag är verkligen beroende av det. Igår när Stefan hade somnat rörde hon sig så mycket som hon aldrig tidigare gjort, jag ville tända lampan och filma magen, men jag ville inte väcka stackars Stefan som var jättetrött. Så jag låg och fnissade för mig själv i mörkret, haha. Det kändes som att hon försökte ta sig ut genom naveln, sjukt obehagligt. Och spännande på samma gång. Varje livstecken från henne är underbart. I morse kom det tyvärr lite mer blod, fortfarande gammalt blod, så enligt barnmorskan ska det inte vara någon fara. Men jag vill inte se mer blod nu. Det gör mig så jäkla nojig och orolig. Jag vill ju bara må bra. Och att Alice ska må bra. Jag lyckades precis övertala Stefan att vi ska äta sushi till middag. Jag behöver nåt som muntrar upp mig, för jag känner mig helt ärligt rätt ledsen. Att ligga hemma såhär är inte alls min grej (vems grej är det egentligen?!). Allt känns liksom jobbigt. Att gå och sätta på en kopp te - jobbigt. Att kissa - jobbigt och läskigt (vill inte se mer blod), att gå upp till övervåningen för att ta en dusch - asjobbigt! Men det är precis det jag ska göra nu. Sen ska jag ta mig ut på en promenad, för jag vet ju att jag mår bättre och känner mig gladare när jag rör på mig. Att ligga inne och stirra upp i taket och prata med ett foster i magen har väl ingen direkt fått energi av eller? Ikväll är det dessutom Sveriges Mästerkock på tv, det bästa tv-programmet jag vet (efter Bachelor som är kl 20:00 på söndagar!). /Angelica
