Det smärtar mig nåt enormt att få minnen från april 2017 slängda i ansiktet i mobilen. Jag mår helt ärligt skit av att se tillbaka på den tiden. Det är inte bara bilderna. Det är ljuset ute nu. Det gröna som precis börjar slå ut. Vitsippor. Vindar som stundvis är kalla som is, stundvis varma och sköna. Det kommer förmodligen kännas såhär i själ och hjärta ett tag till. Precis innan hela livet kraschade var jag, Annika och Jessica på semester i Thailand. En sjukt efterlängtad och mysig resa. Jag vet att min magkänsla sa att någonting inte stämde där hemma. Men jag kunde liksom inte sätta fingret på vad. Det bara var en olustig känsla i magtrakten. Vi njöt av sol och bad men jag sov mer än jag var vaken den där veckan. När jag kom hem från Thailand var det påsk och vi åkte till min pappa på påskafton. Jag har visat den här bilden innan, men jag tycker att man ser min smärta i ögonen. Här visste jag att livet aldrig mer skulle bli sig likt. Det gjorde så ont att jag ville kräkas. Det gjorde så ont att ens tänka tanken på att inte få vara med mina barn varje dag. Usch. Blir så ledsen bara av att skriva om den där tiden... Barnen var inte så stora... Philip var ett och ett halvt. Så liten. Många minnen som kommer upp ser ut såhär. Knäppt egentligen att ta bilder när man gråter... Varje morgon vaknade jag med söndergråtna ögon och var helt svullen. Aj. Jag gick ut och dansade tills fötterna värkte och försökte stänga av allt som var jobbigt. Jag ville låtsas för en stund att livet var som vanligt. Att skilsmässan inte var ett faktum. Att jag skulle få vara mamma på heltid och att allt bara var en mardröm. Så blev det inte. Jag kommer nog alltid minnas just den här tiden på året som speciellt. Jag hoppas bara att det kommer att kännas lättare längre fram.
