<div><strong>När det stormar runt omkring</strong> mig försöker jag stå stadigt, men det är inte alltid så enkelt. Genom min adhd-utredning har jag fått viss hjälp med det psykiska, men jag behöver mer hjälp. Jag äter medicin nu för min adhd, men tycker att livet periodvis blir tungt. Jag påverkas mycket av yttre omständigheter, saker som gäller mig, men även sånt som gäller andra i min direkta närhet. När det gäller mitt psykiska mående är det mer stabilt än på länge, men jag är en orolig själ. Jag är en person som ältar bakåt och spanar mycket framåt. Helt fel taktik om man tänker efter.</div> <div> </div> <div></div> <div><strong>Visst kan man blicka bakåt</strong> för att lära sig av sina misstag. Och att se framåt är såklart också bra. Men mitt problem är och har alltid varit det här med att vara här och nu. Nu är vi här och ingen annanstans. Vad som har hänt, har hänt. Och vad som ska hända i framtiden, det har vi ju faktiskt ingen aning om. Jag har alltid trott att jag är en person som älskar det spontana. Och egentligen inte vill ha så mycket planerat. Men det vill jag. Kanske beror det på medicinen jag äter, att jag blivit mer strukturerad och upplever att jag har bättre koll på livet. Kanske är det jag som förändrats som människa. Jag upplever att jag fått ett kontrollbehov jag inte haft innan.</div> <div> </div> <div></div> <div><strong>Jag har ingen aning om vad</strong> som händer i framtiden och jag har heller ingen riktig plan. Det är nog kanske det som oroar mig. Jag vet att jag kommer slutföra min utbildning och bli klar undersköterska i slutet på maj. Jag vet att jag drömmer om att jobba extra på förlossningen, som undersköterska. Jag vet att jag vill fortsätta driva mitt och Jessicas företag och när min utbildning är klar - gasa och ta det ett steg längre.</div> <div></div> <div><strong>Jag vet att jag vill bo med Pontus</strong> och hans barn, men hur vi ska få ihop det är fortfarande oklart. Det kommer förbli oklart, för det finns ingen lösning på det nu. Ingen av oss kan eller vill flytta (han bor i Nacka, jag i Åkersberga). Jag känner att jag, Alice och Philip behöver tid att komma in i nya rutinerna som kommer att bli från och med årsskiftet. Barnens pappa flyttar då upp till Åre och de ska åka till honom varannan helg. Allt känns lite rörigt och det gör mig orolig i själen. Men mitt mantra är "allt kommer bli bra" och så måste det bli.</div>
