Jag önskar att den här söndagen var som alla andra söndagar. Att jag skulle gå och lägga mig tidigt för att gå upp i morgon och träffa kollegorna på jobbet... Men eftersom jag är sjukskriven är det inte så. Jag ska inte gå upp tidigt i morgon. Och jag ska inte träffa mina jobbarkompisar. Jag har precis suttit och gråtit i badkaret. Hemresan från Örebro och Västerås var väldigt smärtsam. Det gör ont i precis hela bäckenet och jag blir påmind om att jag inte kan sitta längre än 15-20 minuter utan att få ilande smärtor. Ett varmt bad hjälpte lite, men nu gör det ont igen. Det är inte bara fysiskt jobbigt att ha ont, det är psykiskt påfrestande att ständigt ha en ilande smärta i kroppen. Jag är inte den där glada personen jag var förut, hur jag än försöker... Jag försöker att tänka positiva tankar, men när jag har som ondast blir jag bara negativ och ledsen. Jag ser andra gravida som skuttar fram, som inte verkar ha några bekymmer alls. (Det vet ju iof jag ingenting om... de kanske har massa problem...) Jag läser andra bloggar om gravida i vecka 38 typ som tränar på gym och mår kanon. Jag vill också må kanon. Jag vill också vara smärtfri. 11 veckor kvar. Förhoppningsvis är det bara 11 veckor kvar, sen är Alice här. Och jag vet att det kommer vara värt all smärta i världen. Jag vill ha Alice här ute hos mig nu så att jag slipper ha såhär ont. Men samtidigt vill jag ju självklart att hon ska stanna kvar i magen så länge som hon behöver... I veckan ska jag till sjukgymnasten igen och jag längtar efter att hon ska sätta nålar i ryggen. Jag längtar efter att få lägga mig på hennes massagebänk med hål för magen. Och jag längtar efter att få komma igång med träningsövningar för att minska smärtan. Sjukgymnasten ville att jag bara skulle ta långsamma promenader nu de första tre veckorna hon behandlar mig, sen kan jag börja träna lite smått. /Angelica
