Familjerådgivningen är över för den här gången. Jag känner mig helt tom just nu. Som att ett tåg har kört rakt över mig utan att ens försöka bromsa in det minsta. Snarare gasa. Energin är noll och ingenting och det var länge sen jag tillät mig själv att gråta såhär mycket. Gråta med hela min själ och mitt hjärta. Nu känns det lite bättre. Men det här var 90 minuter av tung, tung sorg och smärta som behövde komma ut. Jag vill inte gå in på vad vi pratade om eller vad vi kom fram till, av respekt till den mannen jag levt med under nästan sju års tid. Men det här var så mycket jobbigare än jag trodde att det skulle vara. Vi har en ny tid inbokad om 14 dagar. Dagar som dessa är jag glad över att jag har ett frilansjobb. Att jag inte har ett arbete som kräver att jag är på plats 9-17 och levererar till 100%. Jag kan jobba ikväll när barnen har somnat och hjärtat slutat slå så hårt. Jag känner mig helt mosig i huvudet och behöver komma ut och ta en promenad i den friska höstluften. När jag gick igenom Humlegården efter familjerådgivningen lät jag tårarna rinna nerför mina kinder och brydde mig inte om att mascaran rann. Jag går igenom en process som är smärtsam och jag tänker inte stänga inne mina känslor.
